Jag må vara äldre men jag har nog tappat allt av min skrivande kunskap de där orden som sprider sån glans som bara rullar genom mina fingrar och skriver ner en rad ord som blir till vackra tragiska ramsor och minnen av hur livet var då, då när man hade ett hjärta som var krossat och var en rikigt förvirrad ungdom som hoppades så mycket på att en dag stå lycklig då förnekelsen inför kärleken var stor och man inte trodde en sekund på vad man kunde åtsakomma. Jag blir nästa tårögd när jag läser vad hur min ungdom var, jag måste säga att jag har nog haft det bra men min önskan att synas gick nog till överdrift och min självkänsla fanns nog inte ens.

Så nu står man här nästa 23 år gammal alltså 6 år sen kanske jag skrev mina första rader som idag kan läsas av andra innan dess finns det dagböcker som jag vet innehåller mer tragiska ramsor som påminner mig om kärlek, inte av bästa slag och inte riktigt äkta men endå den första gilmten i livet av just kärlek.

Och nu är jag där, kär och älskad tillbaka. Det känns bra sen har livet alltid sina infallsvinklar och ska alltid krångla till saker men om det finns nått jag är säker på så är det att jag just är Kär.