Ibland inser jag själv vilken bra människa jag är (självgod också:P) Ibland tappar jag totalt kontrollen över mig själv, men oftast hittar jag tillbaka ganska snart och egentligen är det bara mig själv jag behöver för att leva, jag och mitt ego. Och även fast vänner behövs så är det jag själv som behöver mig själv mest och jag som måste leva med mina val, med mina känslor och mina tankar som många gånger tappar fokus.

Men i slutändan så finns de som betyder någonting kvar och de som inte gjorde det försvinner eftersom de försvann tycker inte jag att de förtjänar min vänskap/kärlek och de kankse tycker likadant men då är det ju ganska bra eftersom vi är överens .

De är självklart hårt när vänner försvinner från ens liv och många gånger känns det som ett tomt hål men oftast fylls det upp igen. Någonting som jag då verkligen har lärt mig att man får inte en andra chans men man kan kämpa och sedan förtjäna den i allafall så tycker jag så!

Vart lite minnen uppdragning för jag satt och kollade på gamla bilder.

Ens riktiga vänner ser man mest av vid motgångar!

Pernilla