Idag eller de senaste dagarna har jag kommit på mig att tänka på någon som jag inte pratat med på evigheter någon som betydde så där otroligt mycket någon som jag krossade så där smärtsamt och han valde att gå. Jag förstår inte mig själv att jag kan vara så himmla känslolös och otroligt klantig elak och att någon som tycker så mycket om mig vänder jag ryggen.

Och när jag tänker på de människorna som verkligen tyckte om mig så inser jag att de som vänder mig ryggen är bara mitt eget fel.

Det bästa av allt är att alla som tycker om mig går vidare men själv står jag kvar i samma fotspår och hoppas på att någonting ska hända?

Idiotiska jag!